oceanchild

Okej, nu har jag sett 1 timme och 24 minuter av Blood Ties och om jag inte får fatt i nästa avsnitt inom en timme så är jag redo att hugga av mig armen för att få se vidare. Nja, inte riktigt men ni förstår mitt dilemma, sidereel är aldrig tillräckligt tillförlitligt för att jag ska känna mig säker på att jag slipper sukta längre än nödvändigt.

Betty bad mig att skriva ett till inlägg för att hon skulle ha något kul att läsa och det gläder mig att jag nu också tillgodoser hennes behov när jag skriver av mig.

Allt detta vampyr-tittande och läsande har gjort att jag börjar längta efter att något sådant mystiskt väsen faktiskt ska vara verkligt. Visst älskar jag twilight-böckerna sådär på ett icke fjortisaktigt sätt, men det är inte Edward jag suktar efter (inte ens Jacob, som är min egna favvo) utan jag menar de där varelserna som faktiskt skadas av solen och inte bara glittrar sådär halv fjolligt när de är ute och vandrar innan mörkretsinbrott. Tänk dig att vara ett nattens barn och jag som redan är uppe halva nätterna skulle tycka att det var himmelskt att slippa sova bara för att man ska vara uppe hela dagen också.

Men det är nog så att om de funnits så hade de inte haft samma charm. Deras bloddrickande, utstötthet, odödlighet, och udda levnadsstil hade nog helt enkelt sett totalt annorlunda ut när inte mörkret och mystiken dolde allt det tråkigt obekväma med det.

Men för mig är det nog så att det är det udda som tilltalar mest. Tänk så är det som de visade upp i filmerna innan Stephanie Meyer kom och gullipluttade sönder allt som hör vampyrer till. Glöm Edward ångest över att vara "ett monster" och glöm tanken på att de skulle jaga stackars djur istället. Tänk er livsfarliga jägare som är ute och gör staden osäker och som gör tanken på döden lite mer lockande och inte bara ett slut fyllt av oändligt mörker.

Det finns något mystiskt där ute. Något som är oförklarligt och skrämmande. Någonting som får håren att resa sig i nacken på även den mest hårdhudade mansgrisen. Något som det tisslas och tasslas om i de mörkaste hörnen i de mörkaste gränderna. Något som smyger runt i varje kammare och kan ta sig till varje vrå utan att bli sedd.

Detta något kan mycket väl vara döden. För vad är värre än ingenting? Tanken på att bli tömd på blod av en skugga? Tanken på att se vattenytan försvinna ovanför huvudet på en när man sjunker ner mot botten?

Det finns mycket som är ännu mer skrämmande.