oceanchild

Men jag mår så mycket bättre nu för tiden, faktiskt!

Helt underbart att solen är här och jag är som en liten räka som äntligen vågar sig ur sitt skal... humm, eller det kanske är små minikrabbor som gömmer sig i sånna där stora snäckor?

I a f, jag mår bättre, inte bra, men bättre.

Nu ska jag ringa älskade Judits och be på mina bara knän om att få jobb, sen ska jag ringa runt och snoka. Sånt är livet.

Oj, nu ska jag äta! får berätta mer sen.

Jag genomlider varje dag i väntan på nästa dag, och dagen efter den. Känns som att jag väntar på att något stort ska hända, men vad?

Härmed ska jag bättra mig!!

Den nya elle kom på posten idag så ser fram emot att sätta mig framför brasan med härlig musik och bara sjunka ner i modets värld i en underbar timme eller så.

Idag får jag dock betala för den sena kvällen och det känns som om jag har en liten alien i mitt huvud som desperat försöker slå sig ut.

Nu ska jag sakta men säkert logga ut från facebook, msn och stänga ner allt som stjäl min uppmärksamhet, och sen ska jag bara ägna mig åt min kära spanska läxa, mys.

Och kom ihåg mina nära och kära, berätta inte för era vänner det ni inte skulle vilja att era fiender visste.

Imorrn ska jag luncha med Simon och iväg på kvällen men förutom det blir det förmodligen till att fixa i mitt rum och göra plats för att tidningar och tidningsutklipp som ligger och skräpar. (Vill bara informera Betty om att jag inte alls är smalare än henne då jag nästan inte ens får hennes jeans - som ligger och skräpar här i mitt rum - över knäna. DU ÄR SMAL, BETTY!)

Känner mig faktiskt ytterligt nöjd med mig själv för vad jag åstadkommit, kanske t o m gör lite matte imorrn när jag ändå är så duktig (knappast).

Medan jag sitter i sängen och fixar med mina foton så ligger han här och snarkar bredvid mig. Hur kliché-aktigt det än må vara så småler jag bara jag tittar på honom.

Tror han smått mördar mig om jag tar en bild på honom och lägger upp men här är i alla fall en vacker bild.

(nu när jag kollar runt i rummet så ångrar jag lite att jag målade mina väggar. vitt är coolt... dock älskar jag lavendelfärgen som jag har nu.)

Jag och Betty hittade några underbara svarta torgvantar i skinn på Shock som jag lyckligt inköpte, dock tog mamma dog så fort jag kom innanför dörren och jag kommer förmodligen att hitta dom i ett påskägg i trädgården senare i vår.

Känner för att lyssna på metric's help i'm alive, men är rädd för att lyssna sönder den och komma att hata den, usch!

Märker hur min svenska blir sämre och sämre när jag skriver här på bloggen men DET ÄR INTE MITT FEL (bettys fel) utan det är när jag lyssnar på musik för då koncentrerar jag mig inte alls, tihi.

Jag känner hur jag börjar bli rastlös. Busig, ja smått galen. Hjälp mig, jag tror jag spricker. Jag vill iväg iväg iväg och börja göra allt det jag vet att jag kommer att bli lycklig av!!

Visst är smycket ursött?! Swarovski smycke inspirerat av alice i underlandet! (tryck på bilden för större)

Anledningen till att jag skrivit allt detta är att jag snart ska forsa iväg till Höllviken med mamma och se Tim Burtons Alice in Wonderland, så när Hoobastank slutar skräna i mina hörlurar så ska jag springa upp och ta på mig lite mysigare kläder, pussa lite på hunden och sen sticka och käka.

Imorn ska jag redovisa om En Geishas Memoarer på svenskan, jag har alltid varit fascinerad av huvudrollen i boken. Hur mycket underbart hon än lever med och stöter på så verkar hon ändå så olycklig.

Just idag försvann all min kraft och ork igen men tack vare alla underbara människor i mitt liv så kom jag över ytan igen, tror jag. Det återstår att se.

Jag har upptäckt att man inte kan komma undan sitt förflutna, hur mycket man än försöker. Man får helt enkelt jobba med det tills det inte plågar en längre.

Den här bilden är tillägnad lilla piercings-suktande Betty som gör mig hur glad som helst - t o m när jag är så nere man kan va. Hon är världens roligaste o mysigaste Betty! Det finns ingen bättre och jag önskar att hon också kunde se det.

Jag har kommit på att det mesta som snurrar i mitt huvud är saker i mina vänners liv - problem de har, händelser de berättat om etc. Varför kan jag inte tänka på mitt eget lite så att ajg orkar med allt? Suck, haha.

Jag känner verkligen hur all min energi börjar komma tillbaka och ajg blir mer och mer motiverad inför projektet i trean. Humm, får se hur det blir men det verkar lovande.

Jag har börjat se på de där serierna som jag såg slut på för några månader sen. Både Buffy och gossip girl är återuppväckta och Blair fascinerar mig bara mer och mer. Hennes känslor för Nate och Chuck är fängslande på något sätt och hennes och Chucks relation ger mig rysningar. En blandning perfekt blandning av lek och kärlek som mest tycks förstöra. Hur illa men än tyckte om Chuck i början så är han min älskling nu och jag tycker att det är fint (töntig igen, jag vet.)

Det är svårt att älska någon som inte vill det.

Betty och jag sitter som vanligt och diskuterar förhållanden och hennes nya upplevelser får mig att undra, hur seriösa får förhållanden vara? Jag är ett perfekt exempel på tjejer som inte vill vara fast utan vill känna sig fria. Jag hatar allt översött romantiskt och jag vill inte bli ringmärkt eller fast med den andres husnyckel, men vad är rätt? Om den andre i förhållandet behöver sånt, hur mycket ska man böja sig och gå med på? Med min favvo kan inget bli för gulligt eller sött, men i förhållanden är jag allergisk mot det, måste jag genomhärda det eller borde jag bara hitta någon som känner som jag?

Betty är i ett dilemma som jag skulle kräkas av att själv sitta i, men frågan är: ska man binda sig för den andres skull? Hur mycket ska man låta sig fångas?

Imorrn blir det mys med Malte hos honom men hem därifrån tidigt så förmodligen lite mys med favvisen också.

En tidigare händelse idag fick mig att börja fundera över hur mycket jag kan sänkas av små saker egentligen. Varför kan man inte bli urglad av små små saker också? Som den här bilden t ex! Fast, den gör mig stört glad redan..

Men skickade iväg ett sms till söta Spätty och beklagade mig lite (och till mysiga Malte som svarade direkt *värmer*) så nu blir nog allt snart bra igen.

Sitter fortfarande vid matbordet med föräldrarna och ChaCha och Gus och har hur trevligt som helst.

Favvo-Mike är påväg hit och jag sitter spänt och lyssnar efter dörrklockan så att jag hinner dit innan hunden.

Aaaah! Måste springa!

Oops, nu ringer klockan! Lunchen är severad!!

Medan jag smaskar i mig de skållheta nudlarna undrar jag: Hur avslöjande kan man klä sig utan att det blir slampigt eller exhibitionistiskt? Jag och favvo-mike diskuterade nätstrumpbyxor för någon dag sedan och enligt honom så är det ett big NoNo på det.

Man snackar om kvinnans frigörelse och egna vilja, men kvinnor kan inte få ha på sig vad de vill utan att det blir kallat "slampigt"?

I en värld där männen bestämmer och sätter gränser, exakt hur sexigt och avslöjande får en kvinna klä sig? Är det dags för oss alla att dra på oss burkan?

Läcker silvrig väska med dödskalle: 

Den här bilden ger mig lätt rysningar, den är så vacker! Hon, han, bakgrunden, fotografiets sträva yta - allt ger en sådan känsla att jag bara vill falla in i bilden och stanna där.